fredag 12 oktober 2012

Söta barn

När jag skulle spänna loss sonen ur bilstolen igår utspelade sig följande dialog:

Sonen: Vilket fint hår du har gjort!
Jag: Gillar du att hålla i mitt hår?
Sonen: Mmm. Det är fint.

Kan man göra annat än att älska ett sådant barn som berömmer ens hår, trots att det är otvättat och hopplöst spretande.

Strax efter detta ville sonen låna bilens askkopp som ser ut som en mugg med lock. Det fick han.

Sonen: Mamma, jag måste släppa ut nånting som är i den där burken.
Jag: Vad är det som är i burken då?
Sonen: Hönor!
Jag: Oj då! Ja, då måste du skynda dig. Vänta ska jag öppna dörren så att de kan springa iväg
(jag kliver ur bilen och öppnar pasagerardörren)
(sonen häller ut de instängda hönorna)
Jag: har du släppt ut alla hönorna nu?
Sonen: Nej, det är några kvar. (han häller ut några kvarglömda hönor till)
Jag: Men nu måste det ju vara slut på hönor.
Sonen: Ja, men titta! Det var hästar under hönorna! Jag måste släppa ut dom också!
Jag: Ja, gör det. Jag går och hämtar posten så länge.
(jag hämtar posten och återvänder till bilen där sonen glatt släpper ut häst efter häst ur den lilla svarta burken)
Jag: Har du släppt ut alla hästarna nu?
Sonen: Nej.
Jag: Jo, men det ser väldigt tomt ut nu.
Sonen: (kikar noga efter i burken) Det är faktiskt några kvar där nere.

Jag kunde ju inte gärna argumentera emot utan fick vackert vänta i fem minuter  till innan alla hästarna och hönorna återvunnit sin frihet och vi kunde gå in i värmen.

Vilken tur att ungen har fantasi! Det vore så tråkigt annars.

2 kommentarer:

  1. Skulle vilja se det din son "ser", alla vackra, kacklande hönor och fina, gosiga hästar men varma mular! Du kom väl ihåg att räkna antalet djur?;) Trevlig helg
    Kram sytanten

    SvaraRadera