Jag är precis hemkommen från mina föräldrar.
Dit åkte jag i fredags med en lycklig unge i bilen.
Idag åkte jag därifrån utan lycklig unge. Den lyckliga ungen lämnade jag kvar i "röda huset".
Jag var lite rädd för (eller hoppades jag... svårt att säga) att han skulle tycka att det var jobbigt när jag skulle åka hem utan honom, men när han råkade se att det skulle vankas fika så fort jag hade åkt så vinkade han raskt hejdå och jag fick snarast tvinga av honom en hejdå-kram.
Lite stukat tog mitt modershjärta sig samman och följde med resten av mig ut i bilen och sträckkörde alla 40 milen hem.
Jag hade sällskap hela vägen av landet Narnia i form av en talbok, inläst av Torsten Wahlund.
Den mannen har en behaglig röst och är en mycket skicklig inläsare som får alla karaktärerna att leva upp. Dessutom är Narnia-böckerna riktiga favoriter hos mig. Det är något betryggande i att veta att allt styrs av ett mjukt gyllene lejon och att skogen och vattnet befolkas av dryader och najader som gör allt för att försvara de sina.
Lite lockande är det allt att tro att det finns någon sanning i det hela, precis som att det är lockande att tro att man kommer till Nangijala när man dör.
När sonen blir gamal nog så ska jag introducera honom till både Narnia och Nangijala. Kanske till och med Fylke och Mordor, men först måste han ju komma hem...
Det är långt till fredag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar